Det där med att man ska njuta av att man är gravid vet jag inte vem som har hittat på? Inte funkar det för mig i alla fall. ^^
Klart jag har stunder under dagen då jag sitter och njuter och klappar på bebismagen (ja nu finns det en gravidmage, trots att jag inte går upp i vikt) och tänker på hur det kommer bli. Men oftast spenderar jag tiden till att stressa!
Daniel försöker få mig att släppa lite utav för han tycker att jag tänker i alldeles för många led framåt. Och delvis har han såklart rätt. Men det är ju för att vi har ett slutdatum (8/11 då bebisen är beräknad) som jag vill ha allting klart till, MEN det är ju också ett väldigt osäkert datum som kan bli mycket tidigare om vi har otur. Och saker som jag oroar mig mest för är sådana saker som man inte vet hur lång tid de kommer ta. Det blir alltså många faktorer som jag inte kan påverka utan bara får ”vänta på” och hålla tummarna för att det klaffar. Det är EXTREMT svårt för mig!
Innerst inne vet jag såklart att det inte är hela världen om saker och ting inte är 100% klart när bebisen kommer, och hur det är blir så kommer vi såklart att lösa det på något sätt för vi har ju ändå varandra. Dessutom har vi både hans och min familj som ställer upp till tusen om det är något vi behöver hjälp med. Ska försöka få mig själv att slappna av lite, försöka trycka undan den här ordningsmänniskan i mig lite och låta det ”gå som det går” när jag ändå inte kan påverka. Att förbereda mig på ALLA möjliga utvägar har vissa fördelar men ger ju såklart en del onödig stress när jag inte vet om det kommer bli så ens.
Att dessutom lägga på hormoner som studsar runt och gör mig känslig gör ju inte saken bättre haha. Det är tur att jag har en så otroligt underbar sambo! 😉 ❤
Och fokuserar jag på RÄTT bitar så inser jag att mitt liv just nu är helvetes bra! Många runtomkring mig har nu hamnat i ”liknande” fördjävliga situationer som jag varit i innan och jag lider extremt med dom. Jag ska vara stolt och tacksam över vad jag har lyckats bygga upp trots allt skit som varit innan.