Mina syskon

 Lägger upp en tre år gammal bild för det är faktiskt den enda jag har på oss tre tillsammans. Jag har alltså två syskon (Johan 21 och Matte 16), och även om jag i dagens läge är kortast av oss tre så är jag faktiskt äldst. ^^ Som alla syskon så går vi varann på nerverna ibland men det är inte lika ofta nu som när vi var små iaf. Jag älskar dom otroligt mycket och skulle göra allt för dom. Vi har alla en jäkla envishet och en stor dos humor, får tacka pappa för båda egenskaperna. *haha*  Tycker om i princip samma musik allihopa fast det är ju inte så svårt när vi är allätare..fast man har liksom perioder då man föredrar en genre mer än dom andra. 🙂

Det finns så mycket att säga om mina syskon men får samtidigt inte fram någonting i textform. Personer ska inte beskrivas egentligen, dom ska upplevas. För det är alla dom små detaljerna som bygger upp en till en unik och fantastisk individ. Vill mest bara säga att dom är totalt underbara och jag är väldigt stolt över allt det dom gjort/gör (utom en del hyss då kanske 😉 ) Och efter Mattes olycka så har jag uppskattat dom ännu mer och insett hur jäkla hemskt jag skulle må om någon av dom försvann. Vi är en trio som inte ska splittras för då är jag inte hel. Ibland vill jag strypa dom men kommer alltid alltid alltid att älska dom. ❤

Sen har jag ju några ”syskon” som inte räknas om man ser till gener men med känslan så. Såsom Cassandra t.ex. eftersom pappa nu har varit tillsammans med hennes mamma i..15 år ungefär? Och så Felix som bodde inneboende hos oss till och från väldigt mycket förut, kommer alltid ha ett litet öga på honom tror jag. Vera och Tessan är också lite som systrarna jag aldrig fick och som jag lånar ut grejer till osv. Hela familjen Arenhammar har ju varit som mina syskon under min uppväxt, vi satt ju typ ihop när vi var små och Matte använde dessutom deras efternamn när han var liten. Nu är vi ju inte så tighta längre men har fått upp liiite kontakt igen iaf.

Tycker om dom allihopa…fast mina riktiga syskon kommer alltid vara nummer ett. 😉

Det här har jag på mig idag

En till del av utmaningen, dock en dålig bild. Är med Cassandra och Diogo, vi ska snart kolla på Twilight Eclipse som jag inte sett än. Iaf..här har ni då vad jag har på mig idag.

Min tro

Nu är jag ganska exakt en vecka efter med dom här blogg utmaningarna, men vad gör det? Är kul att jag bara kan plocka ett ämne när jag känner att jag vill ha någonting att skriva om. Bilden har inte så mycket med ämnet att göra mer än att det var det första som dök upp i skallen när jag tänkte på tro. Bon Jovi är för övrigt jäkligt bra.

Tro är något som man kan tolka på många sätt, och man kan ha tro för många olika saker också. Jag har stor tro till att musik kan läka, skada, beröra, uppröra och mycket mer. Musik kan få en att skifta humör på några få sekunder. Jag tror också på att ärlighet är något som används alldeles för lite. Visst kan man dra en å annan vit lögn för att inte såra någon, men i grund och botten är det alltid bäst att tala om sanningen för den kommer alltid fram på ett eller annat sätt. Och vad sårar mest…att få veta en dålig nyhet på en gång, eller få veta att man levt i en lögn? Jag tror på att man ska behandla andra såsom man själv vill bli behandlad. Jag tror på GI-metoden även om jag helt givit upp den. Jag tror på att man måste vara lite knasig för att orka leva i det här konstiga samhället.

Om man ska se på tro såsom religion så vet jag inte riktigt. Jag tror på att det finns någon slags gud, men inte att Jesus var guds barn och inte på att dom tio budorden kommer ifrån honom även om det är ganska bra riktlinjer. Jag tror på ödet i alla fall…eller vad man nu ska kalla det? Jag har ju min tatuering på armen där det står ”Everything happens for a reason” och det är just det som jag tror på. Att man ska försöka se positiva saker även i det negativa. Hemska saker händer för att jag ska kunna växa som människa och bli bättre, fortsätta frammåt, bli starkare, lära mig något. Men att tro på ödet betyder inte att man bara kan sitta på sitt feta arsle och tänka ”är det meningen att det ska hända så händer det”, för det är inte riktigt så det fungerar. Ingenting händer helt av sig själv även om man ibland kan lyckas halka in på ett bananskal. Jag tror också på karma, att om man behandlar folk i sin omgivning väl så kommer man belönas för det i framtiden. Eller kalla det för en god cirkel om ni inte tror på övernaturliga saker…för det är ju lite av en självklarhet att det är mer chans att du får hjälp av någon när du behöver det om du har hjälpt ett par stycken innan.

Appropå övernaturligt så tror jag också på andar, oroliga själar. Men jag skulle inte vilja bli kontaktad av dom för då skulle jag definitivt få en hjärtattack och dö. Jag tror ju på ett liv efter döden för att det känns så konstigt om alla bara skulle försvinna. Tror att man föds om på nytt, om man nu inte har nått ouppklarat och fastnar som ande. 😉 Det är väl ungefär det jag har att säga om det här ämnet..

Ett ögonblick

Dag 3: 19/12- 2009

Idag satt jag inne i rummet ”själv” med Matte. Mamma följde med mig in (för tycker fortfarande det är lite pinsamt att knacka på) och stod där ett tag medans jag fick en stol att sitta på bredvid hans säng. Så gick hon. Jag satt och höll hela tiden honom i handen. Han var kall om fingrarna till och från medans resten av handen och armen var ganska varm. Han hade massa lätta blåmärken som såg ut som små rutmönster, antagligen ifrån Johans tröja/kofta som han haft på sig. Han landade väl på armen? Först var det helt okej att sitta där, för även om jag ser honom så går det inte in i huvudet hur allvarligt det är. Men idag så satt jag därinne själv i en halvtimme och då hann man registrera mycket mer av omgivningen och tänka mycket mer. Han låg där med alla slangar, hans små lockar var bortsnaggade, man såg hela bröstkorgen röra på sig med hjälp av respiratorn. Och ju mer verkligt man insåg att det var desto mer ville man göra. Jag ville ställa frågor om alla vågor och siffror man såg på monitorn. Ville framförallt prata med Matte såsom alla sjuksystrarna gjorde (vilket jag verkligen uppskattade) men kunde inte… för så fort jag ville säga någonting så fick jag gråten i halsen. Plötsligt slog det mig hur verkligt det var och jag var tvungen att gå ut. Hann bara sätta mig i besöksrummet så kom tårarna. Det blev så jobbigt att ”plötsligt” inse att jag inte kunde förvänta mig att han kommer hem imorrn och att han inte är borta över helgen bara som han brukar. För där låg min ”lilla” bror i sängen där han knappt fick plats, den långe stackarn får precis plats när han ligger raklång, liten bit av huvudet är utanför typ.

 

Det ögonblicket som hjärnan faktiskt tog in ordentligt att det var min underbara bror som låg där helt förstörd är ett ögonblick som jag aldrig kommer glömma. Det gjorde så ont att inte kunna göra någonting åt hela situationen. 😦 Nu är det snart ett år sedan olyckan och ändå känns det som igår. Såhär långt efter så bjuder jag på en bild dom tog åt oss på sjukhuset typ 2-3e dagen. Ville inte lägga upp dom förut men nu finns dom ändå på Mattes facebook så…

Matte på NIVA

 Hoppas på att aldrig behöva gå igenom något sånt här igen.

Älskar min familj oerhört mycket och vill aldrig att dom råkar illa ut på något sätt.

Skulle inte klara av att förlora någon av dom..

Min bästa vän

Detta är ett litet småkomplicerat ämne måste jag säga. Och lättast blir väl att ta det från början. Det är så att när jag var riktigt liten så hade jag i princip bara killkompisar. Jag gillade att leka krig och kull istället för att hoppa hopprep, jag hade transformers istället för barbies osv. Så när man började skolan blev jag rätt utstött av alla tjejerna i klassen. Det var bara en av dom som var min vän, men hon var en ganska så dålig sådan. Igenom åren så spred hon saker om mig som inte vara sanna, men också sånt jag berättat för henne i förtroende. När vi var små kunde hon säga saker om mig till resten av klassen mitt framför ögonen på mig. Jag sa inte ens emot lögnerna för jag visste att det bara skulle få det att verka ännu mera sant. Hon var ”poppis” och jag var inte det, så mig lyssnade man inte på. Sjukt nog så fortsatte jag vara vän med henne för när jag blev äldre (typ 3an-4an) så dög jag inte heller åt grabbarna för då kom det där med tjejbaciller och sånt tjafs. Så jag hade bara en att umgås med i skolan typ..

Det hela gjorde att jag fick svårt att lita på folk. Och jag ”bevakade” varenda vän jag hade så noga att minsta snedsteg från deras sida gjorde att jag stängde igen mig som en mussla. Vilket är ohållbart för alla gör vi misstag någon gång. Men tyvärr så matade det på den oron jag hade och bevisade för mig ännu mer att det inte går att lita på någon. Och tyvärr var det fler som var duktiga på att snacka runt igenom åren.

Och än idag är det så att jag inte ser det som att jag har en bästa vän. Men jag har många nära vänner och det duger fint åt mig. Tyvärr har man ju tappat några på vägen men det är så det är här i livet. Vissa saknar jag mer än andra… Dom goda nyheterna är väl att jag sakta men säkert med åren börjar lita mer på folk, jag har blivit mer öppen som person rent allmänt. Det stör mig inte så mycket längre vad folk tycker om mig och vad det snackas om så därför kräver jag inte heller samma 100% säkerhet från dom i min omgivning. Jag vet vem jag är och det är det som räknas, och har jag vänner som gillar mig för den jag är så är det guld värt och resten av världen kan fara åt pipsvängen. 😉

Min dag

Min dag var alltså det ämnet jag skulle ha skrivit om i söndags, vilket var jäkla tråkigt. För i söndags så jobbade jag till tre och sen gick jag hem till mormor och sov där så det hände liksom inte så mycket. Lagade mat, glodde på tv, knappade på mobilen och lite andra skitsaker i princip. Så nu har jag berättat om den dagen, häftigt va?

Men jag tänkte som så att jag kan berätta om min fredag istället då jag åtminstone gjorde någonting..?

Det började ju med att jag vaknade halv 9 av att mamma ringde och frågade om jag skulle jobba…och det hade jag totalt glömt bort! Och eftersom jag va nyvaken satte jag mig på fel buss också. Kom till jobbet en timme och tio minuter för sent ungefär så morbror Micke hann inte hem och baka bullar som han hade tänkt. ^^ Sen var det tänkt att jag skulle på bio med Sandra och Vera, vi hade pratat om det nån vecka innan. Men så blev det massa knas med det så det skippades. Istället gick jag ner till centrum efter jobbet och mötte upp mamma och Bettan istället. Knatade runt på Jysk och gluttade lite, handlade på Willys och sen åkte vi hem. Jag tog mig ett glas vin och så kom Sandra och Vera över till mig efter ett tag. Vi fick Johan att gå på bolaget åt oss på vägen hem, så vi satt här i mitt rum och drack å hade trevligt. Dom stod här i mitt rum, dansade och sjöng i underkläder…oerhört underhållande. ^^ Har video på det men den får jag inte lägga upp, Vera vill inte ens se den. 😉 

Senare på kvällen knatade vi upp till Niclas där vi inte gjorde så mycket. Tyckte inte vi hann vara där så länge innan Vera blev trött och somnade. Jag följde med Sandra ner till brevlådorna för att möta hennes pojkar/barn som sen hamnade i min stökiga friggebod. Vi var elaka och dunkade hög musik utan en tanke på att folk sov inne i huset. Mamma gormade åt mig att sänka när jag tittade ut, jag bara sa ”ja ja” och stängde dörren..lite dum är man! 😛 Sandra ville att vi skulle gå upp och titta till Vera så det gjorde vi, och jag tjatade typ hela vägen om hur mycket jag nu la i Sandras händer eftersom jag inte kände dom här grabbarna och jag lämnade dom ensam i mitt rum. *haha* Men lilla Vera sov som en stock typ så vi knatade hem igen.

Så satt vi här och babblade och lyssna på musik tills dess att pojkarna skulle hem. Först skjutsade dom upp Sandra igen för att kolla Vera har jag för mig…minnet är bra men kort. 😉 Men så kom hon tillbaka och sov här med mig. En knasig och rolig dag, kväll och natt med underbara människor. Sådär, då fick ni höra om en lite mer händelsefylld dag iaf. ^^

Vad är kärlek?

 Det finns ju olika slags kärlek. Det kan vara kärlek till familjen, kärlek till en vän, till en partner eller ett kärt husdjur. Men det finns en grund som funkar som beskrivning för alla relationer. Kärlek är när man känner en varm känsla inom sig när man är med/tänker på personen. Man känner att man vill göra precis allt för att den personen ska vara lycklig. Och man vill vara nära dom. Det är väl iaf grundförklaringen tycker jag.

Men sen då? Hur ska man då visa detta för varandra? För det måste man faktiskt göra. Inte bara för att jag tycker det är allas plikt att visa att man uppskattar varandra, utan också för att man känner att man måste få det ur sig på något sätt för annars spricker man. Visst kan man komma med något storslaget ibland. Men jag tycket det är mycket viktigare med ”vardagsromantik” eller vad man ska kalla det. T.ex. att någon köpt godiset jag älskar. Eller att någon hjämtar mina tofflor utan att jag bett om det, för att dom vet att jag brukar vara frusen. Sånna småsaker som visar att man lyssnar på varandra och lägger märke till saker som den andre brukar göra. Det är något som kommer ”enkelt” med ens familj som man känt hela sin uppväxt. Problemet där är att man väldigt lätt tar varandra för givet av exakt den anledningen.

Visa alltid hur mycket ni älskar varandra. Ett tips som jag själv borde följa bättre..

Jag jobbar på det!

Det har gått många dagar nu som jag missat bloggutmaningarna. Mest för att jag inte varit hemma, och de är ämnen som jag vill skriva mycket om så är knepigt att mobilblogga om det. Igår missade jag ju bussen så det blev lite sent plus att Vera kom över direkt när jag kom hem typ.

Men nu sitter jag i vardagsrummet och kladdar ner ämnena på papper, något som jag insett att jag har saknat. Det är en helt annan sak att skriva för hand. Jag gjorde alltid det innan jag skrev in på datorn när jag va yngre för det kändes bättre. Tyckte att man såg helheten mycket bättre då också. Iaf så håller jag på och kladdar ner ämnena nu så ikväll kommer dom upp i bloggen. 🙂

Det här åt jag idag

Frukost: Fil med flingor
Lunch: Blomkål och kassler gratäng (rester från gårdagens goda middag.
Mellanmål: En brödskiva med keso och citronpeppar. *nomnom*
Middag: Pizza bolognese
Kväll: Chips, dipp, läsk godis och två öl.

Det är vad jag har stoppat i mig idag och är väl ungefär så det brukar se ut, nämligen en jäkligt onyttig kväll. Klockan är nu 03:36 och det är dags att sova. Natti på er!

Mina föräldrar

Så…gårdagens ämne.

Jag kan inte berätta någonting om hur mina föräldrar träffades för det har jag faktiskt glömt. Så jag får berätta om dom var för sig istället. Jag har redan nämnt (i presentationen från dag 1) att dom är skillda. Så…..movin on 🙂 Förresten så är bilderna ett par år gamla, jag brukar inte fota dom så jäkla ofta. ^^

Mamma: Annica är född juli 1957 uppe i tjottahejti…okej jag vet inte var hon är född, men dom bodde nedanför Malmberget iaf. Hon har en bror som heter Micke. Jag ska inte säga mer om hennes uppväxt utan vill istället fokusera på hur hon är som person. För mamma är nämligen sådan som sätter alla andra före sig själv. Hon vill gärna axla alla problem själv för att andra ska slippa. Hon åker minst 5 vändor per dag för hon kan aldrig säga nej när någon ber om hjälp/skjuts. Mamma är också en riktig allt-i allo person som kan hyfsat mycket om det mesta.

Jag är oerhört tacksam för min mamma har lärt mig så mycket. Hon har lärt mig att alltid se på saker positivt. Det kunde alltid ha varit värre än vad det är. Och saker och ting brukar alltid på något sätt lösa sig till slut. Hon har även lärt mig att se på saker ur någon annans synvinkel, det finns alltid en anledning till varför folk gör det dom gör. Det finns ingen som är elak enbart för att det är roligt. Hon har lärt mig att det är jäkligt bra att kunna klara sig själv på alla sätt och vis, och därav – prova dig fram! Det kan inte gå så mycket åt skogen. Och gör det de så har man lärt sig något till nästa gång. Hon var den som lärde mig om datorer när jag yngre.  Mamma lärde mig också att det oftast inte är värt att vara nervös för någonting (redovisningar, samtal osv som jag hade problem med) för när man väl kommer dit så är det inte så hemskt. Och ibland blir det inte ens av och då har man gått och varit nervös i flera dagar helt i onödan. Jag har sagt det till mamma förut, att jag har inget minne av att hon eller pappa  någonsin gett mig lektioner när jag var liten om vett och etikett men ändå sitter det där så något måste dom ju ha gjort.

Jag kunde inte ha bett om en bättre mamma för jag hade inte varit den jag är idag om det inte vore för henne. Enda ”felet” hon i sånna fall har är att hon aldrig ger tid åt sig själv att koppla av. Ska man få henne att göra det så får man kidnappa henne ut någonstans där hon inte kan ta sig hem och slänga iväg hennes mobil. Många av oss tar henne för givet (inklusive jag) och det är väldigt dumt. För det är just dom riktigt trofasta personerna man glömmer bort att berömma för allt fantastiskt dom gör för oss. Skriver iaf ett stort TACK här, och önskar att jag någon dag kan återgälda det riktigt ordentligt.

Pappa: Tommy föddes juli 195..3 är det va? Någonstans i hälsingland. *haha* Gu va bra koll jag har! Nemen det är väl där utanför Bollnäs om jag inte minns fel. 🙂 Han har en syster som heter Anette. Pappas halvbror Leif, är mer som en bror för mig än farbror för han är typ världens sladdis. ^^ Men nu var det pappa jag ska prata om. Och även om han flyttade härifrån när jag var ungefär 8-9 så har jag ändå haft kontakt med honom. Jag och mina syskon var dit lite då och då när vi var små och hälsade på. Vi åkte också upp till pappas barndomshem på sommarloven, tog turer till Leksand Sommarland osv.

Man kan säga att mamma och pappa har båda format mig men på olika sätt. Pappa var ju såklart med och byggde grunden. Men som sagt, dom har gett mig olika delar. Mamma gav mig mer riktlinjer under min uppväxt eftersom hon alltid fanns här nära till hands. Pappa är ändå den som jag fått mest ifrån rent personlighetsmässigt. Samma envishet, samma stubin, samma tankegång. Kan ju ha å göra med att vi båda är kräftor (ja, jag tror på sån smörja) men också gener såklart. Och eftersom jag känner igen mig själv väldigt mycket i honom så kommer jag alltid ha en tight band till min pappa även om vi inte ses så ofta. Nu träffar ju jag honom mer än mina syskon eftersom jag är kompis med Cassandra som är hans sambos (Evy) ena dotter. Så kommer ju träffa honom ikväll t.ex.

Det där med tankar är något som både han och jag måste jobba på. Vet att han fastnat som i en ond cirkel där han dåligt över att han inte träffar oss så mycket, men det blir också jobbigt att träffa oss ju längre tiden går. Eller, det är så jag tänker mig att det är för det är så jag själv känner i vissa situationer. Men man behöver inte göra det till någon stor grej. Det behöver inte vara värsta planeringen för att ses. Är bara att droppa in när du är ledig, spela lite kort och sånt. Vi är lika lättroade som när vi var små, tro mig. 😉

Båda mina föräldrar är underbara även om dom har sina brister. Som sagt, det finns alltid anledningar till varför folk gör det dom gör. Jag är glad att jag har dom båda i mitt liv och jag älskar dom båda två. Även om dom ibland går mig jävligt mycket på nerverna….såsom alla föräldrar gör, eller hur? 😉