Dag 3: 19/12- 2009
Idag satt jag inne i rummet ”själv” med Matte. Mamma följde med mig in (för tycker fortfarande det är lite pinsamt att knacka på) och stod där ett tag medans jag fick en stol att sitta på bredvid hans säng. Så gick hon. Jag satt och höll hela tiden honom i handen. Han var kall om fingrarna till och från medans resten av handen och armen var ganska varm. Han hade massa lätta blåmärken som såg ut som små rutmönster, antagligen ifrån Johans tröja/kofta som han haft på sig. Han landade väl på armen? Först var det helt okej att sitta där, för även om jag ser honom så går det inte in i huvudet hur allvarligt det är. Men idag så satt jag därinne själv i en halvtimme och då hann man registrera mycket mer av omgivningen och tänka mycket mer. Han låg där med alla slangar, hans små lockar var bortsnaggade, man såg hela bröstkorgen röra på sig med hjälp av respiratorn. Och ju mer verkligt man insåg att det var desto mer ville man göra. Jag ville ställa frågor om alla vågor och siffror man såg på monitorn. Ville framförallt prata med Matte såsom alla sjuksystrarna gjorde (vilket jag verkligen uppskattade) men kunde inte… för så fort jag ville säga någonting så fick jag gråten i halsen. Plötsligt slog det mig hur verkligt det var och jag var tvungen att gå ut. Hann bara sätta mig i besöksrummet så kom tårarna. Det blev så jobbigt att ”plötsligt” inse att jag inte kunde förvänta mig att han kommer hem imorrn och att han inte är borta över helgen bara som han brukar. För där låg min ”lilla” bror i sängen där han knappt fick plats, den långe stackarn får precis plats när han ligger raklång, liten bit av huvudet är utanför typ.
Det ögonblicket som hjärnan faktiskt tog in ordentligt att det var min underbara bror som låg där helt förstörd är ett ögonblick som jag aldrig kommer glömma. Det gjorde så ont att inte kunna göra någonting åt hela situationen. 😦 Nu är det snart ett år sedan olyckan och ändå känns det som igår. Såhär långt efter så bjuder jag på en bild dom tog åt oss på sjukhuset typ 2-3e dagen. Ville inte lägga upp dom förut men nu finns dom ändå på Mattes facebook så…
- Matte på NIVA
Hoppas på att aldrig behöva gå igenom något sånt här igen.
Älskar min familj oerhört mycket och vill aldrig att dom råkar illa ut på något sätt.
Skulle inte klara av att förlora någon av dom..
Chrimy - It takes a fool to remain sane 