Upp över öronen

Som nykär så har man ju så mycket som bubblar inom en, nästan det enda man vill prata om är hur fantastiskt glad man är och hur underbar ens partner är. Något som ibland kan vara rejält jobbigt för singlar (vet eftersom jag var det i 6år *ler*) att behöva lyssna på dag ut och dag in. 😉 Så istället för att tjata sönder öronen på folk så slänger jag upp ett inlägg istället. Ett inlägg där jag får skriva exakt vad jag tycker och tänker, eller kanske ännu mer vad jag känner. Dags för en del bubblor att komma upp till ytan!

Jag och Daniel har snart varit tillsammans i tre månader, men det känns som så mycket längre. Beror väl på att vi umgicks rätt intensivt innan vi blev tillsammans och att jag nu mer eller mindre bor hos honom. Har fått mig en egen nyckel, plats för mina kläder i sovrummet och halva badrumsskåpet. 😉 *haha* Jag är mer här än vad jag är hemma, blir mer att ”åka och hälsa på familjen” nu när jag åker hem. Och trots att jag alltid har…oroat mig kan man väl säga, för hur jag ska lyckas bo med någon när jag tycker om att ha så mycket egentid, så har det gått galant. Visserligen är det så nu på sistone att jag har en hel del tid för mig själv för jag är hemma själv på dagarna när han jobbar, men oftast så känns det snarare tomt när han är borta så vill inte vara själv. Och jag trivs så otroligt bra med honom att det känns inte ansträngt på något sätt. Det fungerar riktigt bra helt enkelt!

Jag måste säga det att det här är långt ifrån dom förhållandena jag haft innan (visserligen inte haft många) på alla sätt och vis. Även hos mig själv är det förändringar i hur jag tänker. Nu var det ju iofs 6 år sen jag senast hade ett förhållande så man var ju yngre och tänkte annorlunda överlag. Men bara det där att tänka på framtiden inte känns som något som är tusentals år bort. Det känns inte konstigt att prata om framtida saker även fast vi varit tillsammans så kort tid.
Också sättet som han behandlar mig på är så extremt annorlunda (och fantastiskt) jämfört med andra jag träffat, dejtat, varit tillsammans med. Hur han öser komplimanger och gulliga ord över mig. Hur han pussar och kramar på mig hela tiden. Och att han alltid smsar mig och säger sådant som att han saknar mig och vill att jag ska komma hem snart när jag är och jobbar. De senaste kvällarna/nätterna nu har det varit rätt kallt och jag har då sovit med två täcken. Sen när han går upp och går till jobbet så lägger han sitt täcke över mig också så jag får ligga riktigt varmt och gott. ❤
För att inte tala om vilken otrolig stöttepelare Daniel har varit för mig dom dagarna som jag har mått dåligt, oavsett om det varit psykiskt eller fysiskt. Han tog hand om mig när jag var sjuk, köpte hem en påse med piller, halstabletter och förkylningshonung haha. Jag har aldrig varit med om att någon gör så otroligt mycket för att se till att jag är lycklig.

Förra helgen besökte vi hans familj, och jag var väldigt nojjig innan eftersom jag har så svårt för att träffa nytt folk. Fick mer eller mindre panik när jag fick veta hur många det skulle bli kanske och hur länge vi skulle stanna där. Han frågade om han kunde göra något för mig, lyssnade på mig, stöttade. Allting gick såklart fin fint och det blev en trevlig helg även om det tog mycket energi ifrån mig att göra det. Sov som en stock när vi kom hem på lördag kväll. ^^

Jag är så otroligt glad att jag funnit honom för han verkar verkligen passa mig perfekt. Tänk att man en vacker dag skulle bli tillsammans med någon som gick på Länna Skola, det hade jag ju aldrig trott för ett par år sedan. 😉 Här har man letat runt halva Sverige och hamnar ändå upp på sin egen bakgård kan man säga. *skrattar* Och jag är överlycklig! Vi har samma konstiga humor och kan spinna ihop en del konstiga grejer ibland, skrattar mycket tillsammans. Vi har mycket lika värderingar och syn på saker och ting. Vi kan diskutera saker på ett normalt sätt, något jag saknat. Vi har en del gemensamma intressen. Helt enkelt så verkar vi passa ihop på alla sätt och vis. Visserligen bara gått ett par månader men framtiden ser definitivt ljus ut.

Det är till och med så att jag längtar tills jag får se vad som finns där framme för oss…

Vet du vad…?

Cassandra och Diogo är just nu nere i Portugal för att…ja, typ hämta Diogos saker och fixa med lite grejer. För det är nämligen så att han ska försöka flytta hit till Sverige. Gäller bara att han får jobb och sånt där, han har fått några erbjudanden redan om att få hjälp med detta så det går nog finnemang. 🙂

Dom kommer hem igen imorrn bitti. Och så hoppas jag att dom pallar komma hit på kvällen och vara med när vi firar Johans födelsedag lite i efterskott sådär. 🙂 Så får dom sno min säng på kvällen så sover jag inne på soffan eller nått sånt. För det går ju inga nattbussar här ute i fucking skogen! ^^

Jag tror att Cassandra kommer blogga när hon kommer hem…då ni  😉

*härmar klassiska cliffhangers*  DU DU DUUUUUUUUUUN!