Så det kan gå…

Trodde inte det var SÅ länge sedan jag sist hade uppdaterat!
Men ja, det har varit fullt upp med lite av varje på sistone så jag är inte heller förvånad.

Kan börja med att säga att det med mat och träning har gått upp och ner. Fuskdagen satte saker i en sjuhelsikkes obalans och därefter har det med maten varit varannan bra och varannan dålig i princip. Men har tack och lov hållt vikten på -3kg trots allt jojjande. Det har varit lite bättre med träningen i alla fall, och dom dagar jag skippat träning har det blivit vardagsträning kan man säga. ^^ Dock är min kropp väldigt sliten nu och inte alls glad på mig. Jag har äntligen lyckats få tid hos en sjukgymnast nästa vecka.

Så vad har jag gjort den senaste tiden?

Måndag 20/1

Följde med Johan till Uppsala för ett återbesök på BRIVA som ville följa upp och titta hur det har gått för honom sen han åkte därifrån. Dom tyckte att mycket såg bra ut men pratade också om hur viktigt det är med att använda dom hjälpmedel han fått, att göra övningarna han fått från sjukgymnasten och att smörja smörja smörja för att mjuka upp ärren. Troligtvis kommer han göra några mindre operationer längre fram för att få ordning på vissa ställen där det läkt mindre bra. Det var kul att få träffa några utav dom man lärt känna under tiden Johan låg där, speciellt Getu som blev så glad att se oss. 🙂 Han tyckte det var världens belöning att se hur det har gått, och han var den som familjen nog klickade bäst med.

Tog en liten snabbtur in på IKEA också och handlade. Hejja på Jossan som jobbade. 😉

Tisdag 21/1

Röjde upp lite hemma på förmiddagen och åkte sedan iväg och jobbade jour. Blev en timmes promenad på jobbet iaf.

Onsdag 22/1

Jag och Daniel ”firade” 1,5 år tillsammans. Inte mycket för vanliga människor men det är mycket för mig som aldrig haft ett långt förhållande och faktiskt aldrig ett så seriöst förhållande heller när jag tänker efter. Vi gjorde ingenting speciellt för att fira direkt mer än att äta god mat hemma, se på film och njuta av varandras sällskap. ❤

Torsdag 23/1

Jobb 7:30 – 20:30   Körde ”cykelsparkar” liggandes på golvet, aj min mage ^^

Fredag 24/1

Jobb 7:30 – 7:30

Lördag  25/1

Var hem till mormor efter jag slutade jobba för ett litet besök innan man åkte hem. Fick tråkiga nyheter då mormor dagen innan hade fått veta att hon tyvärr har fått cancer. Varför inte liksom..hon fick visst inte infon om att det inte ska hända nått mer nu! 😛 😦 Men läkarna tror att hon inte behöver göra någon cellgiftsbehandling åtminstone så det är något ”positivt” iaf och så får man hålla tummarna. Vi brukar ju ha tur i oturen så känner mig rätt säker på att det kommer gå bra i slutändan. 🙂

Söndag 26/1

Åker ner till Åkersberga för att hämta upp en nygammal soffa som vi körde hem till pappa så länge.

Måndag 27/1

Jag var ensam hemma och plockade isär vår gamla soffa och bar ut den nerför trapporna och ställde den på gården. ^^ Fixade ordning på kabeltrasslet där den stått och körde sen storstädning i vardagsrummet i väntan på den nygamla soffan. Jag fick hjälp av pappa med att bära in den och få iväg den gamla till tippen. Sen fick jag skruva isär den nya för att byta sida på armstöden och så innan jag hakade ihop den. Den ser exakt ut som vår gamla soffa bara…fräshare! ^^

Fick rätt bra lön den här månaden så passade på att skicka iväg en ”knippe” extra för att betala av en skuld jag har, riktigt skönt att ta tag i!

Tisdag 28/1

Äntliiiiigen fick jag träffa psykologen! Lite knepigt då jag har svårt för att prata med folk om mig själv men det var behövligt. Går nog lättare ju mer man kommer in i det. Vi gick igenom rätt mycket på en timme ändå och han var hyfsat lätt att snacka med för han skämtade lite och sådär emellanåt.

Onsdag 29/1

Tagit det lugnt och vilat min slitna kropp

Ja…mer än så har jag inte att tillägga just nu. Vissa saker går bättre än andra helt enkelt. JO! Jag kan tillägga att Johan fick ju sin bil stulen när han låg på sjukan, jag nämnde det som hastigast här. NU har försäkringsbolaget hört av sig och sagt att dom tror det rör sig om försäkringsbedrägeri då låset var intakt. Tydligen ska då mamma har kört iväg med bilen för att Johan ska få ut lite pengar. *suckar* Jaaaa, för det har vi haft tid till mitt i all skit? Johan skulle träffa dom nästa vecka och prata, hoppas att dom kommit på bättre tankar innan dess jäkla puckon.

När man får oväntat besök

Precis när jag skulle ut och promenera så hörde Annso av sig och undrade om jag ville gå promenad med henne så blev ju toppen! Tiden går så mycket snabbare med sällskap och det känns inte lika jobbigt. Behövdes i det här snövädret!
Så en fin start att visa er måste jag säga 😉

Året som har varit

Det här är ett sånt där inlägg som egentligen bara är intressant för mig. ^^ Det är nu jag ska summera allt som har hänt under det året som har varit på något vänster. Det blir nog lite långt inlägg även om jag ska försöka fatta mig kort. 🙂 På inlägget innan har wordpress satt ihop mitt bloggår, men det var inte så mycket att hurra för den här gången ;P

Jahaaaaa….

Året började iaf med teoriprov och sedan en uppkörning som jag kuggade. En månad senare gjorde jag ännu en uppkörning men den gick ännu sämre en den innan för jag var så himla nervös! Nu, nästan ett år senare så har jag fortfarande inget körkort av olika anledningar. Men men, det löser sig på nått vänster till slut 🙂

Jag har fått möjligheten att prova på någonting nytt! Då och då under våren så hoppade jag in på förskolan där Ann-Sofi jobbar. Jag var extremt trött efter första dagen men det var otroligt roligt att få jobba där med dom underbara barnen. *haha*

Johan och Matte isolerade uppe på vinden, och i mars kom Anders tillbaka för att inspektera. Han var riktigt nöjd. Den 24e april visades vårat avsnitt av Arga Snickaren på tv. Det var jobbigt att se sig själv på tv men ändå inte så hemskt som jag hade föreställt mig. Vi har efter det också bytt tak på vår utbyggnad (hallen och tvättstugan), det tog sin lilla tid. Den sista biten fick vi hjälp med av Daniels familj då vi spenderade all vår lediga tid på sjukhuset.

Som dom flesta vet så den 10e augusti hamnade Johan på intensiven efter en hemsk olycka, han brände 41,5% av huden. I nästan tre månader spenderade jag mestadels av dagarna vid Johans sida på sjukan. Jag har redan skrivit rätt mycket om det i bloggen så tänker inte upprepa det i detta inlägg. Själv har jag varit hemma från jobbet det här året mer än något annat år, ofta bara en dag här och där pga magsmärtor. Några nätter fick jag så ont att jag bara låg och grät. Var på väg till akuten en av gångerna men så slutade det plötsligt så valde att avvakta. Var till vårdcentralen och tog lite prover, gjorde ett ultraljud som visa på gallsten men då hade det varit lugnt länge. Sen poff i september så fick jag ett gallstensanfall igen och åkte till akuten, blev att operera bort gallblåsan.

Jag och Daniel var och kikade på ringar i våras, något som visade sig vara väldigt knepigt. Vi tycker lika på vissa punkter men annars har vi väldigt olika smak! Men efter mycket letande så hittade vi till slut två ringar som vi gillade (så olika men som ändå matchar varandra) och som vi då beställde. Det blev krångel och förseningar som hette duga men 2-3 månader senare så fick vi äntligen hem dom. Så den 16e december förlovade vi oss inne på biografen i Täby, precis innan ”The Hobbit: The Desolation of Smaug” började.

Så tar vi lite sån där småinfo!

• Midsommar firade jag i Riala med Daniels familj. På kvällen fick jag följa med på Daniel och Björns årliga fisketur vilket var riktigt trevligt även om det blev jääääääkligt sent. ^^
• Jag har provat göra eget vin för första gången, får se i sommar hur det smakar när det har lagrats ett tag. 😉
• Det har blivit en hel del pyssel, mest sådant för att fixa hemma hos mamma eller i lägenheten.
• Jag slog ihop mina två bloggar för att det var dumt med två som jag sällan uppdaterade. 😉
• Vi ifrån Bergshamra var på spelkväll i Hallstavik hos Vera och Adam, riktigt skojigt.
• Daniel och jag firade ett år tillsammans, längsta förhållandet jag haft.<3
• Jag har fått hjälpa några främlingar här och där – kändes riktigt bra även om det var småsaker.
• Tessan och Johan gjorde slut i mars, det var riktigt tråkigt. Men vi umgås alla ändå så inte mycket skillnad 😉
• Jag och Daniel har åkt på en dagskryssning, var riktigt mysigt.
• Det har nu gått 4 år sedan Mattes olycka – känns som det vore igår även fast mycket hänt sen dess.
• Jag har fått se sköna band live såsom 3 Doors Down, Skillet, Bon Jovi och Nickelback (för andra gången) – det var awesome! 🙂
• Daniel började på Coop i Arninge
• Jag har skaffat nya glasögon som jag verkligen älskar. Har aldrig trivts i glasögon innan jag hittade dom här. Dock bara använt dom periodvis av olika anledningar.
• Vi har bowlat med mina vänner i Uppsala.
• Jag och Daniel har bråkat med mygg i skogen för att fotografera Mimmi. Något som var riktigt roligt även om myggen var irriterande. Har fotat henne vid två andra tillfällen också. Dock inte hunnit fixa så många av bilderna sen allt med Johan hände.
• Johans fina bil blev stulen
• Jag har fått prova mat ifrån Tanzania när en kollega fyllde år – riktigt mumsigt.
• Matte tog studenten! Nu är vi stora allihopa, fasiken va tiden går.
• Vi köpte en skrivare+scanner+kopiator, var nog bästa köpet i år. Jag använder den iaf väldigt mycket. ^^

Och så lite lärdomar eller vad man ska säga…insikter?

Jag har insett hur viktigt det är för mig med ordning och reda. Min skalle blir tokig när det är rörigt, men det är väl därför jag är som jag är…för ordning har jag sällan 😉

Jag har insett att om inte jag gör något för mig så blir det inget gjort för ingen kommer göra det åt mig. Och jag har inser sakta men säkert att det är okej att kräva det man faktiskt förtjänar, och det är okej att be om hjälp ibland. Jag har börjat ta tag i saker och fått någorlunda ordning på t.ex. skulder. Och efter många år så har jag äntligen blivit av med min telefonfobi! Mycket tack vare situationer under året som tvingat mig till det, något som var extremt jobbigt då men som jag är tacksam för idag.

Jag har grubblat en heeeeel del, det gör jag visserligen alltid men nu har det verkligen funnits saker att grubbla över. Och jag har spunnit på en idé som jag verkligen gillar och nog kommer få ihop nu under 2014 – håll utkik! 😉

En sjujäkla resa

Nu har det varit dåligt med uppdateringar här på bloggen igen. Det är ganska komiskt för det är när det händer mest saker och jag är i behov av att skriva av mig som jag skriver som minst. Det har varit tungt sen i somras men de värsta dagarna är inget jag har velat dela här utan har istället tagit det med Daniel och min familj.

Johan fick komma hem till sin födelsedag (26okt) och blev utskriven från sjukhuset veckan efter. Det var en extrem lättnad att få hem honom även om resan är långt ifrån slut. Dom sa att vi får räkna med 1-1,5 år innan allting har läkt. Behöver han fler operationer längre fram så kommer det såklart ta längre tid.

Precis såsom jag trodde så blev det värre för mig när Johan kom hem och jag inte längre pendlade fram och tillbaka till sjukhuset. Jag började slappna av mer och mer, dessutom fick jag plötsligt tid till att faktiskt ta in allt som har hänt. Då kom tröttheten ordentligt, en trötthet som inte går att sova bort. Min kropp har blivit väldigt sliten och alla leder i kroppen värker av att ha suttit still hela tiden. Det är dessutom en nerv som hamnat i kläm och som bråkar ofta. Jag brukar skämta med familjen om att min hjärna inte funkar för det är tyvärr så. Den tycker antagligen att jag ska vila så den har stängt av. Jag tänker långsamt och ibland rejält tokigt, glömmer bort saker och jag tappar ord.

Vissa dagar är extremt tunga både fysiskt och psykiskt. Daniel är den som (på gott och ont) har varit en klippa och tagit hand om det här vraket. Han får mig på bra humör med sina tokerier och finns där när jag behöver stöd. Det är inte så att jag sagt till er alla att jag är okej för att dölja, det är något jag svarar automatiskt för att jag inte tänker. Jag är avstängd.

Efter en hel del trassel (kan gå in på det en annan dag) så har jag fått en läkare att lyssna och har nu lyckats få en tid hos en psykolog nästa år. Kanske har han lite verktyg som kan kickstarta min hjärna. ^^ Det skadar inte heller att få prata av sig med en utomstående om allt som jag har gått igenom de senaste fyra åren.

Jag fick ett presentkort av Daniel på liveit.se i julklapp för att han tycker att jag ska unna mig lite återhämtning. Jag har kikat runt lite på deras sida och ska nog knåda ihop två alternativ till en egen liten avkopplingsdag. 🙂

Wake me up when it’s all over

Gång på gång har man fått höra ifrån människor runtomkring ”du är en kämpe” och jag har hela tiden tänkt att det inte stämmer för det är inte så jag känner mig. På sätt och vis har jag alltid varit trasig men gick sönder rejält vid Mattes olycka för 4 år sedan och försökt lappa ihop mig sedan dess. Så hinner man inte klart innan någon ska dit och sparka på en igen, jag fick oroa mig för att nästa syskon skulle dö. Jag säger hela tiden att jag är trött och Daniel svarar med att jag borde sova. Men sova gör jag, det är inte den sortens trött jag är. Jag borde nog sluta säga trött och hitta ett ord som beskriver det bättre. Såg igår att en bekant skrivit på facebook att hon känner sig som en urvriden trasa, det var en rätt bra beskrivning på hur jag också känner mig.

Vad jag ville komma till är att jag bitvis har börjat tro på det folk har sagt till mig. Det finns iaf en kämpe inom mig, men det är ingen jag känner till eller själv styr. Det enda jag vet är att jag länge har gått och väntat på den dagen jag inte klarar mer och bryter ihop, saken som ska vara den sista droppen..men det kommer inte! Det lastas mer och mer saker på mina axlar (pappa på sjukhus, jag på sjukhus, Helena på sjukhus, Johans stulna bil osv) och varje sak får mig att känna som att bristningsgränsen är väldigt nära – men fortfarande står jag! Det överraskar mig varje kväll att jag tagit mig igenom en dag till. Visserligen är det ett måste att fortsätta framåt eftersom ingen annan kan göra det åt en. Och jag har en enorm tur som har dom personerna jag har i min närhet. Daniel visar mer och mer hur han är min klippa dom stunderna jag känner att jag vill ge upp.

Min oro börjar bli: hur kommer det gå när allt väl lugnar ner sig? När min hjärna inser att nu kan du slappna av, är det då smällen kommer? Är det då jag faller ihop?

Ni behöver inte säga att jag ska tänka på mig själv. Jag äter ordentligt, sover ordentligt, tar stunder för mig själv när jag kan. Men det jag går igenom, VI går igenom, det sliter…som fan! Och när allt är över vill jag stänga in mig i ett halvår med min kära familj och bara ha en lugn period då INGENTING får hända.

SKÄNKER EN STOR STYRKEKRAM TILL MIN BROR JOHAN SOM JUST NU SLITER MEST AV OSS ALLA. Jag vet att du är rejält trött och jag hoppas att det här helvetet snart är över, framtill dess så finns jag vid din sida.

Min familj är mitt batteri

Jag vill ta och bena i en välmenad fras som klingar ganska så illa i mina öron och har nästan alltid gjort det beroende på sammanhang.

Jag vill börja med att säga att jag VET att ni menar väl och att ni säger det för att ni bryr er om mig och min familj. Jag uppskattar det verkligen! Men får jag höra sånt som ”tänk på dig själv” en gång till så blir jag tokig.

Alla vet vi att den rätta vägen sällan är lätt. Jag vill finnas där för min bror och stötta honom igenom det här, och det tänker jag göra tills jag stupar. Vi är alla i familjen extremt trötta, Johan allra mest. Men till skillnad från oss andra så kan han inte välja att ta en paus. Jag skulle aldrig kunna låta honom kämpa alldeles ensam igenom det här med gott samvete. Det sista jag vill göra i en sån här situation är att tänka på mig själv, jag tycker redan att folk gör det alldeles för mycket nuförtiden, och det är i mina ögon en större förlust än förlorad energi.

Jag VET att jag måste ladda mina batterier för att orka, det är ingen nyhet, vi har gjort detta förut. Men jag kan säga att mina batterier tog slut för länge sen! Jag skulle gärna lägga mig i sängen i fosterställning och vänta tills allt är över. Men jag går på någon obegriplig sparlåga som jag inte vet riktigt vart den får sin kraft ifrån.

Och JA, vi hjälps åt allihopa så gott det går. Jag är långt ifrån ensam i det här! Det är trassligt med att ha vardagen och ”mardrömmen” i samma värld, men vi har just nu inget val. Jag som bara är timmis är visserligen den som har mest tid att sitta på sjukhuset, och skulle jag spara energi genom att ta bort någonting så vore det jobbtimmarna som rök. Det är på sjukhuset jag vill vara. Visst, dom dåliga dagarna är extremt tunga det kan jag inte ljuga om. Men att besöka Johan och dag för dag se framstegen som inte ens han själv lägger märke till – det är DET som ger mig en ny gnista och orken att fortsätta.

Det enda valet

Den 17e december 2009 förändrades våra liv drastiskt när Matte hamnade på sjukhuset med en allvarlig hjärnskada. Kommer aldrig glömma den där känslan när mamma talade om för mig vad som hade hänt och det inte riktigt gick att ta in. Hur overkligt det kändes. Mina händer var alldeles skakis och man visste inte vart man skulle ta vägen. Och under den första timmen så visste vi bokstavligen inte vart vi skulle ta vägen eftersom ingen visste vilket sjukhus dom hade fört honom till.

För mig gick det inte riktigt in vad som hade hänt förrän jag satt inne bredvid Mattes sjukhusbädd ensam och lät alla intryck sjunka in, då brast det. Jag som sällan grät, speciellt inte inför folk, satt i väntrummet efteråt och grät. Och har sedan den dagen haft jättelätt för att gråta  (bra och dåligt) oavsett situation och personer i närheten.

Det var en tung och lång väg vi fick gå på efter den där dagen i december. Alla timmar man spenderade i bilen även om det var snökaos, bara för att komma fram till sjukhuset och sitta där ett par timmar. Inte kunna prata med Matte utan bara finnas där i närheten. Att sen se honom kämpa sig tillbaka igenom rehabilitering och än idag inte vara helt färdig med sjukhusbesök och dylikt. Det har varit tungt men vi har tagit oss igenom det.

Att nu igen, den 10e augusti 2013 drabbas åter igen..  Att få samtalet från mamma när jag är på jobbet ”jag vet att du inte får prata i telefon på jobbet men Johan har hamnat på akuten”, att brista ut i gråt nästan omedelbart och inte kunna samla sig. Att ringa till kontoret och knappt veta vem jag pratar med utan bara tala om mellan snyftningarna att jag kan inte jobba imorgon för min bror ligger på akuten. Inte nu igen…det var vad min hjärna skrek till mig, inte nu igen..

Folk skriver till mig att jag är stark, men jag känner mig inte stark. Men vad har man för val? Det finns ingen annan väg än att göra som förut, ta en dag i taget och fortsätta framåt. Att vänta…det är det jobbigaste med sånt här. Vänta och inte kunna göra någonting annat, inte kunna hjälpa honom på något sätt. Att orka hjälpa sig själv fortsätta med vardagen, gå till jobbet med ett leende för att inte resten ska rasa under tiden. Vänta…det har bara gått två dagar och det känns redan som för lång väntan. Ska in till sjukhuset idag och då vill jag se honom, om jag inte får se honom så kommer det inte riktigt gå in. Jag mår piss och jag inser allvaret, men det jag ser i mitt huvud nu är bilder ifrån förra gången. Jag får upp minnen av hur det var när Matte låg där och på sätt och vis hjälper det mig att få in det fortare att det är verklighet. Men när jag sitter här hemma så känns det ju som vanligt, det känns som Johan är på jobbet såsom vilken måndag som helst. Jag vill se att det är han som ligger där.

Tänk att det kan gå så fel. Att en mysig liten eld på en uteplats kan skifta till att någon fattar eld, behöver släckas och behöver ställa sig i duschen i väntan på ambulans.  Att min bror ska behöva ligga nedsövd för att slippa smärtan. Tänk att få 40% av huden brännskadad, det är rätt mycket… Låren, sidan av magen, armarna, bröstet, halsen, ansiktet. Igår hade han sin första operation på vägen mot återhämtning, det kommer bli fler i framtiden. Hudtransplantationer, risk för infektioner och dylikt. Läkarna säger att det kommer att gå upp och ner framöver, det kommer komma motgångar MEN dom är rätt säkra på att det i slutändan kommer gå bra. Han är ung och frisk i övrigt så han har det på sin sida. Oavsett hur tungt det är och oavsett dom stunder som jag vill lägga mig ner och bara ge upp så gäller det att vara positiv! Ta det dag för dag, låta tiden gå, låta läkarna göra det dom gör bäst – hjälpa honom. När han sedan vaknar får vi finnas där för honom på alla sätt vi kan, fortsätta framåt.

Vi har vanan inne på gott och ont. Vad vi vet är att vi har många bakom oss som stöttar.

En bruten tradition

Imorrn är det valborgsmässoafton och jag har bestämt mig för att inte fira det i Uppsala i år. Jag har gjort det många år (antingen helt eller bara delvis) sedan jag gick i gymnasiet och bodde i Uppsala, och har tyckt att det är det ultimata stället att fira valborg på, och det ultimata sättet.

Men.. Jag har funderat en del nu inför detta och insett att jag inte tyckt de senaste gångerna har varit på det sättet som jag vill att det ska vara.

Jag gillar att börja morgonen med forsränningen och gärna lite ”picknick” på bryggan även om vi aldrig riktigt haft det. Vi brukar mest bara titta och dricka lite. 😉 Sen att gå till ekonomikumparken för att sitta på en filt med goda vänner och snacka. Kanske äta lite gott och ha roligt. Det är ju så sjukt mycket folk där vilket också är trevligt. Att sedan avsluta kvällen med grillning hos någon har jag tyckt varit super, min bild av valborg är nämligen att man ska vara utomhus hela kvällen. Lite därför man har brasa tycker jag för att slippa frysa haha, fast den biten har vi aldrig haft i Uppsala, jag har aldrig sett en brasa där. Men som sagt vara utomhus, inte såsom det har varit på sistone – att vi har gått hem till någon eller att vi har gått ut på krogen. Det kan man göra vilken annan dag som helst.

Och jag har förstått att jag varit fast lite i min bild av hur det var förut, och att det är dags att släppa taget. Haha det låter så dramatiskt men faktum är att valborg har för mig varit den roligaste och viktigaste traditionen jag haft – till och med större än midsommar och nyår om jag ska vara ärlig. Så därför låter det så dramatiskt. ^^ I år blir det troligen att inte fira på något sätt alls, jag ska jobba på förmiddagen och Daniel med. Men om han inte är alltför krasslig så ska jag kanske försöka mig på att få med honom på en liten picknick i parken i Norrtälje iaf. Kanske skapa en ny tradition.. 🙂

Känner mig lite trasig

Söndag kväll och slutet på helgen. Den har varit tung på många sätt men också väldigt rolig.

På sätt och vis började helgen redan i torsdags, jobbade till 15 och sen vart det för mig och Daniel att åka hem och packa. Så blev vi hämtade av Daniels syster Helena, så åkte vi hem till henne. Så blev jag mer eller mindre avsläppt där för att ta hand om hennes och Björns tre barn medan dom (och Daniel) åkte iväg för att hämta deras sista flyttlass. Jag och barnen somnade väl straxt efter 22 men så vaknade jag efter ett av att en av katterna skrek högt och ville ut. Släppte ut den och han precis lägga mig i sängen och blunda en stund..så ringde min mobil. >_< Det var Daniel som talade om att nu hade dom kommit fram, skönt att höra att det hade gått bra trots snökaoset som varit. Så la jag mig i sängen igen, då kom nästa katt och ville ut haha. Men resten av natten var det tyst iaf! 😉

Sen innan sju började jag sakta röra på mig och då märkte Wilda som låg bredvid mig att jag var vaken så då började hon babbla. *haha* Vi tog och gick upp ganska direkt och tog en promenad med hunden. Sen blev det frukost när vi kom in igen, och då kom grabbarna upp också och käkade. Spenderade dagen med att roa barnen med att rita, kolla på film, var ute en stund med hunden – och så lite tid åt att hålla dom isär när dom bråkade såsom syskon brukar göra. ^^ På kvällen kom dom hem med flyttbilen och då vart det att packa ur den i all hast för att hinna innan hyrtiden gick ut. Så vi alla fick pulsa igenom en massa snö fram och tillbaka och lasta ur allt i ett stall. Inte skönt för min fot som jag stukade senast för den har fortfarande (flera månader senare) inte läkt ordentligt så den blev rätt öm. För att inte tala om hur svettig och snurrig jag blev som är så otränad. Tiden var knapp så dom sista grejerna lastades ur på backen och så fick jag åka med Björn och lämna hyrbilen för att också gå in i våran lägenhet och mata katterna. Det var en trevlig resa för då fick jag lära känna Björn lite mer som jag innan bara har träffat sådär 5min åt gången typ när det alltid varit bråttom.

Trött som tusan när man kom tillbaka, så vi tog och satte oss allihopa för att varva ner…ta några glas och snacka massa skit. Klockan var väl runt 3 innan vi kom i säng om jag inte minns fel. Jag och Daniel fick sova i Linus sovrum, vi hade en säng och en madrass därinne men låg båda två på madrassen på golvet…eller Daniel låg på den och jag var mer ute på golvet haha. Vad gör man inte för att få ligga bredvid sin pojkvän när han varit borta från en. 😉

Vaknade och kände mig riktigt seg. Seg för att jag inte sovit mycket på två nätter, för att ha tagit hand om tre barn som jag är helt ovan vid, för att ha burit massvis med saker igenom snö under massa jäkt och för att ha druckit på kvällen å kommit i säng sent. Varenda del i mig sa på morgonen att jag ville hem, hem och gömma mig under ett täcke och stänga av min hjärna. Försökte att låta bli men blev till slut så att jag blev hemskjutsad utav Helena medan Daniel stannade kvar hos dom. Kände mig taskig som fan men samtidigt vet jag att jag måste lyssna på min hjärna och min kropp. Jag somnade redan klockan 19, vaknade vid 23 men somnade om ganska fort och sov till 7 i morse.

Som sagt både en tung och en väldigt rolig helg. Barnen är underbara, Helena och Björn är underbara – och jag är glad över att jag fick lära känna dom ännu mer den här helgen. Nu när dom flyttat tillbaka hit får jag och Daniel åka dit och hälsa på ibland så får jag lära känna dom ännu mer.

Nu sitter jag hemma och glor på tv och knappar på laptopen. Känner av en del träningsvärk idag! Väntar på att Daniel ska komma hem så jag får krama på honom. I fredags hade vi varit tillsammans 8 månader och det känns fortfarande fantastiskt. Jag känner verkligen som att han är den jag ska spendera resten av mitt liv med. ❤

Ett sista inlägg

Så.. imorrn är den sista dagen på det här året, och med tanke på att jag säkert har fullt upp imorrn så gör jag mitt nyårsinlägg idag. Det är ganska kul att gå igenom året som har gått.

Det har hänt en heeeel del det här året, och även om det på många sätt varit ett jobbigt år så har det också varit ett alldeles underbart år och fullt av nyttiga lärdomar. Går till och med så långt som att kalla det här det bästa året hittills, men det ska jag väl kunna bräcka?! 😉

En stor grej är att jag efter 6 år med samma kund på jobbet har fått prova på att jobba hos två nya. Något som kändes grymt jobbigt i början när man var tvungen att tvinga sig ut i någonting nytt men som jag erkänt varit nyttigt. Jag har fått lära känna massa nya människor, och jag har blivit ”tvungen” att ringa många samtal vilket gjort att min telefonskräck har blivit ganska så lindrad. Det är också så att jag av det här (plus en hög andra saker) har gjort mig mindre orolig inför nya upplevelser som jag känner att jag inte har någon koll på eller kontroll över. Att byta kunder på jobbet har också gjort att jag haft högre inkomst efter sommaren jämfört med vad jag brukar ha, vilket har varit nice, men som samtidigt betytt att jag inte fått varva ner efter sommaren såsom jag brukar.

Våra närmsta bekanta vet att det har blivit stora förändringar hemma, sånt som jag inte kan snacka om här ännu. Men jag kan säga att det var energikrävande men ändå SÅ värt det i slutändan. Fast vi är ju ändå långt ifrån slutet, finns mycket mer att göra. ;P

En annan stor grej jag hållt på med är att försöka fixa körkortet. Vissa dagar har jag verkligen velat spy på skiten för det har varit en hel del trassel, men jag har inte gett upp för då skulle det verkligen bli bortkastade pengar för den där intensivkursen jag gick. Uppkörningen är i januari så jag är inte klar ännu, är bara att hålla tummarna och hoppas på att jag klarar skiten så allt slit har varit värt det. ^^

Och så den största förändringen av dom alla – jag träffade Daniel. ❤ Han har varit ett stort stöd igenom allting som har varit. Jag kunde inte ha funnit en bättre grabb som är helt perfekt för mig. Och jag kan verkligen se en framtid med honom, en ljus ljus framtid som jag verkligen ser fram emot! Jag har flyttat in hos honom i Norrtälje (även om mycket av mina grejer har stannat hemma) och bara det känns toppen. =)

 

 

Några andra grejer som har hänt är att jag åkt på min allra första Sweden Rock festival! Jag har också äntligen fått se Nickelback live, och jag har även bokat biljetter till att se Bon Jovi (men det är inte förrän nästa år). Jag har fått köra bil själv för första gången (på halkbanan), jag har också fått beröm för att jag är duktig på att backa. Jag har fått prova ett annat operativsystem än windows. Jag har lagat min första köttfärspaj och den blev gudomlig. I september övergav jag iPhone och skaffade en Xperia Acro S istället, men saknar min iPhone ibland. 😉 Jag har blivit ”mamma” åt två underbara katter som ibland driver mig till vansinne men ibland är supergoa som tur är haha. Har fått höra min granne Mimmi sjunga så fantastiskt att jag fått ståpäls! Jag var duktig ett par månader och tränade massa på friskis, men först kom festande och sen pojkvän ivägen. *ler*

Och mycket mer har jag säkerligen gjort men det kommer jag inte på just nu.. Jag är otroligt nöjd med mitt år för även dom jobbiga sakerna har fått mig att växa så dom har varit behövliga. Och jag är säker på att nästa år kommer att bli ännu mer fantastiskt. För kom ihåg – det blir vad du gör det till! 😉

PS: Du kan aldrig få ett år utan dåliga dagar. Men se till att dom du kan påverka blir jäkligt bra så jämnar det ut sig. DS.