Sova?

Här kommer ett riktigt gnälligt inlägg, för jag är så trött på att vara trött! Och det känns lite sisådär med gnäll som gravid. Det är allmänt känt att man blir gnällig men i samma veva så får man känslan av att man inte får klaga eftersom det är ett självvalt tillstånd.

Nu är det lite mer än två veckor kvar till bebisen är beräknad, 16 dagar för att.vara exakt men jag tror att den kolmer vara sen. Kan säga att två veckor just nu känns som en.väldigt lång tid. Är så sliten! På mornarna är kroppen bara hyfsat öm och jävlig, det känns överkomligt liksom och jag är inte alltför trött. Men sen ju längre in på dagen jag kommer desto mer börjar tröttheten komma ikapp och kroppen börjar gnälla. Vid 7-8 på kvällen går jag omkring vaggande och halvt haltande och stånkar, längtades efter sängen. Vid 22 ungefär lägger jag mig men minns då att natten inte ger mig det jag behöver! Istället för sömn och återhämtning som jag sett framför mig så börjar ”tortyr” istället.

Att först ligga på ena sidan (vänd inåt), bulla upp med kuddar och försöka sova. Ischias strålar numer konstant i högra benet, dessutom sätter krypningar igång så fort jag lägger mig ner. Försöka somna i nån timme men sen behöva upp och kissa. Bulla ner sig i sängen igen men nu vänd utåt för höften började göra ont. Hålla krampaktigt i kramkudden för magen vill putta ner den på golvet. Näsan börjar täppas igen. Jag halvsover men känner ändå hur hjärnan går på högvarv, jag snappar upp delar av tankar om diverse sjukdomar osv, saker som jag inte förstår hur hjärnan kommit in på. Händerna börjar nu att domna bort men det är helt okej, en liten sträck med armen upp mot taket och det försvinner. Den riktiga plågan börjar efter 2-3 toabesöket för natten! När jag stöttat mig mot väggen hela vägen ut och tillbaka för att kroppen gör så förbaskat ont. Att försöka bestämma sovsida som inte är skön utan bara är minst obekväm. När domningarna i händerna gått över till stickningar och innan morgonen är här kommer smärta i musklerna till mina tummar. Dom svullna händerna har dessutom gett mig stela och ömma fingerleder.
Fötterna har senaste veckan börjat svullna och klia och känns ibland som det är stora blåmärken på ovansidan.

Lägger man sedan till hormoner på den här slitna och trötta kroppen så är tårarna ett faktum. Gråter nog minst en gång om dagen för att jag känner att jag inte orkar mer. Klart längtar jag efter att få hålla i våran bebis! Dock känns det ju nu som att man är himla dum om man går igenom det här igen sen…men jag vet ju att det troligtvis kommer bli så någon gång att man ”glömt” hur otroligt jäkla jobbigt det här var. 😉

Inflyttning

Det har varit en otroligt tung vecka för både kropp och psyke, att dessutom vara full av tokiga hormoner gör inte saken bättre..
I onsdags fick vi då äntligen nycklarna till radhuset. Den som bodde där innan hade dock lämnat stället orört i princip så hyresvärden hade städare där när vi kom (men skulle sedan visa sig att dom inte skötte sitt jobb). Som tur var hade vi inte bokat flytt förrän lördag så det var inte hela världen att vi inte kunde knata in på onsdagen. Torsdag var vi dit igen, städarna med men de glömde fortfarande många bitar och slarvade med en del. *suck*
Men vi tog ett break och åkte på rimbo marknad. Ett klokt beslut för min hjärna höll på att koka och marknaden fick mig på andra tankar, träffade många vänner och bekanta. Kroppen var inte lika glad på mig när jag gått runt ett par timmar..

Och på samma sätt har jag fortsatt tortera mig själv. >_< Fredagen blev det att dona i lägenheten, Johan körde ett litet lass med saker (bl.a. sängen) ut till huset, sen spenderade vi kvällen med att packa ner alla de sista pinalerna i lägengeten. La oss kl 2 i soffan för att sova men jag hade så ont i hela kroppen att jag knapp sov nånting. Värsta natten på länge! Sen lördag fick vi hjälp av hela Daniels familj med att föra flyttlasset till nya stället.

Detta är framsidan 🙂 Möbeln fick vi behålla från förra ägaren, älskar den! Behövs dock rustas upp en del. Till höger är våran bod/förråd. Har en gräsplätt på baksidan också ^^

Men iaf, lördag gick flyttlasset tack vare massa hjälp. Har sedan fått assistans både lördag och söndag med att skruva ihop lite möbler och packa upp lite lådor, men är fortfarande en lååång väg kvar. I sluet på varje dag skriker kroppen på mig. Jag borde ta det lugnare men jag kan inte bara sitta! Jag vill få ordning så fort som möjligt, och att lämna den ordningen i andras händer får det att krypa i mig. Jag vet att jag måste lära mig leva med att jag inte kan ha koll på eller kontrollera allt men det är så svårt..

Men hur negativ jag än låter i det här inlägget så är jag faktiskt superlycklig innerst inne! Lycklig över att slippa bo i lägenhet, att få bo större, att jag har min sambo som jag är extremt lycklig med och mycket mer. ❤

En sjujäkla resa

Nu har det varit dåligt med uppdateringar här på bloggen igen. Det är ganska komiskt för det är när det händer mest saker och jag är i behov av att skriva av mig som jag skriver som minst. Det har varit tungt sen i somras men de värsta dagarna är inget jag har velat dela här utan har istället tagit det med Daniel och min familj.

Johan fick komma hem till sin födelsedag (26okt) och blev utskriven från sjukhuset veckan efter. Det var en extrem lättnad att få hem honom även om resan är långt ifrån slut. Dom sa att vi får räkna med 1-1,5 år innan allting har läkt. Behöver han fler operationer längre fram så kommer det såklart ta längre tid.

Precis såsom jag trodde så blev det värre för mig när Johan kom hem och jag inte längre pendlade fram och tillbaka till sjukhuset. Jag började slappna av mer och mer, dessutom fick jag plötsligt tid till att faktiskt ta in allt som har hänt. Då kom tröttheten ordentligt, en trötthet som inte går att sova bort. Min kropp har blivit väldigt sliten och alla leder i kroppen värker av att ha suttit still hela tiden. Det är dessutom en nerv som hamnat i kläm och som bråkar ofta. Jag brukar skämta med familjen om att min hjärna inte funkar för det är tyvärr så. Den tycker antagligen att jag ska vila så den har stängt av. Jag tänker långsamt och ibland rejält tokigt, glömmer bort saker och jag tappar ord.

Vissa dagar är extremt tunga både fysiskt och psykiskt. Daniel är den som (på gott och ont) har varit en klippa och tagit hand om det här vraket. Han får mig på bra humör med sina tokerier och finns där när jag behöver stöd. Det är inte så att jag sagt till er alla att jag är okej för att dölja, det är något jag svarar automatiskt för att jag inte tänker. Jag är avstängd.

Efter en hel del trassel (kan gå in på det en annan dag) så har jag fått en läkare att lyssna och har nu lyckats få en tid hos en psykolog nästa år. Kanske har han lite verktyg som kan kickstarta min hjärna. ^^ Det skadar inte heller att få prata av sig med en utomstående om allt som jag har gått igenom de senaste fyra åren.

Jag fick ett presentkort av Daniel på liveit.se i julklapp för att han tycker att jag ska unna mig lite återhämtning. Jag har kikat runt lite på deras sida och ska nog knåda ihop två alternativ till en egen liten avkopplingsdag. 🙂