Orken börjar tryta..

Börjar bli väldigt mycket kartonger i vardagsrummet nu. Vi har packat ner i princip allt som går att packa ner än så länge. Om 6 dagar får vi tillgång till radhuset och åker dit med lite prylar, men stora flyttlasset går den 4/10 då vi hyrt en lastbil.

Börjar dock bli tyngre och tyngre för mig att röra på mig, tröttheten kommer tillbaka och det mesta känns jobbigt. Att bara sitta och titta på medan andra fixar runt i mitt nya hem känns inte lockande, jag vill själv bestämma vart allt ska vara..

Men nu är det ju som det är. Det är skönt att få flytta och jag ser fram emot att få ha en liten liten tomt. Dessutom är det ju så att ju fortare tiden går desto snabbare får vi möta vår lilla bebis också. Bara 44 dagar kvar till BF och jag börjar bli lite nervös. Men kommer säkert att gå bra.. 🙂

Wake me up when it’s all over

Gång på gång har man fått höra ifrån människor runtomkring ”du är en kämpe” och jag har hela tiden tänkt att det inte stämmer för det är inte så jag känner mig. På sätt och vis har jag alltid varit trasig men gick sönder rejält vid Mattes olycka för 4 år sedan och försökt lappa ihop mig sedan dess. Så hinner man inte klart innan någon ska dit och sparka på en igen, jag fick oroa mig för att nästa syskon skulle dö. Jag säger hela tiden att jag är trött och Daniel svarar med att jag borde sova. Men sova gör jag, det är inte den sortens trött jag är. Jag borde nog sluta säga trött och hitta ett ord som beskriver det bättre. Såg igår att en bekant skrivit på facebook att hon känner sig som en urvriden trasa, det var en rätt bra beskrivning på hur jag också känner mig.

Vad jag ville komma till är att jag bitvis har börjat tro på det folk har sagt till mig. Det finns iaf en kämpe inom mig, men det är ingen jag känner till eller själv styr. Det enda jag vet är att jag länge har gått och väntat på den dagen jag inte klarar mer och bryter ihop, saken som ska vara den sista droppen..men det kommer inte! Det lastas mer och mer saker på mina axlar (pappa på sjukhus, jag på sjukhus, Helena på sjukhus, Johans stulna bil osv) och varje sak får mig att känna som att bristningsgränsen är väldigt nära – men fortfarande står jag! Det överraskar mig varje kväll att jag tagit mig igenom en dag till. Visserligen är det ett måste att fortsätta framåt eftersom ingen annan kan göra det åt en. Och jag har en enorm tur som har dom personerna jag har i min närhet. Daniel visar mer och mer hur han är min klippa dom stunderna jag känner att jag vill ge upp.

Min oro börjar bli: hur kommer det gå när allt väl lugnar ner sig? När min hjärna inser att nu kan du slappna av, är det då smällen kommer? Är det då jag faller ihop?

Ni behöver inte säga att jag ska tänka på mig själv. Jag äter ordentligt, sover ordentligt, tar stunder för mig själv när jag kan. Men det jag går igenom, VI går igenom, det sliter…som fan! Och när allt är över vill jag stänga in mig i ett halvår med min kära familj och bara ha en lugn period då INGENTING får hända.

SKÄNKER EN STOR STYRKEKRAM TILL MIN BROR JOHAN SOM JUST NU SLITER MEST AV OSS ALLA. Jag vet att du är rejält trött och jag hoppas att det här helvetet snart är över, framtill dess så finns jag vid din sida.

Jag vill kliva av

Det är ingen hemlighet att det har blivit rätt mycket för mig (min familj) på sistone. Vet inte ens längre vilken tidrymd jag ska använda. Hur länge är ”på sistone” giltigt? Så länge det pågått utan avbrott? De senaste åren kanske låter bättre? Alltid?

Förra torsdagen var jag till vårdcentralen och hade återbesök med min läkare för att jag tidigare under året haft gallstensanfall. Jag satt där och sa att jag inte haft några problem sen sist vilket inte var någon lögn alls. Vi la det hela på hyllan helt enkelt, inte så mycket att göra något åt när jag inte hade några besvär av det. Åkte hem och hade en mysig kväll framför tvn med Daniel och så la vi oss vid ca 23-00 för att sova. Ironin var att sedan vakna vid 1-1:30 och känna igen smärtan av ett gallstensanfall i magen. Jag låg och höll mig för magen och väntade på att den där halvtimmen det brukar ta innan smärtan försvinner skulle gå fort. Men smärtan avtog inte så jag testade att ta medicinen jag fått som jag inte ens hunnit prova eftersom jag inte haft några fler anfall. Smärtan bytte form men försvann tyvärr inte. Minuter blev till timmar..ingen idé att väcka Daniel som skulle upp vid 5 vilket kröp närmre och närmre. Jag väckte honom dock lite tidigare än han brukar gå upp för att få hjälp med kläderna (min kropp var så slut) och så åkte jag med samma buss som honom på morgonen, han mot jobbet och jag mot akuten.

Fick först en spruta med voltaren som inte hjälpte sedan något muskelavslappnande som hjälpte i ungefär en halvtimme. Låg och försöker vila lite medan smärtan var borta. Bli ivägskjutsad på ultraljud och sen bli inlagd. Fick iaf högkostnadskort på köpet…whoop whoop? Trots att jag kommit in vid typ 6 på morgonen så hände det inte mycket den dagen. Blodprover och ekg, sen vänta…och vänta. Endast ringa på klockan när jag behövde ny spruta mot illamåendet eller smärtan. Det tog hela dagen innan dom faktiskt fick höra hur det hade sett ut på mitt ultraljud – dom hade hittat stenar. Blev ju inte förvånad.  Sen blev det väntan igen, väntan till ronden på lördag ”morgon” för att höra vad läkaren tyckte att vi skulle göra. Och det bestämdes att på söndagen skulle dom plocka bort min gallblåsa för att slippa framtida besvär. Och tur var väl det för när dom väl opererade visade det sig att den var inflammerad också.

Och vad lärde jag mig i allt detta? Tydligen är jag väldigt svårtstucken och lämnar enbart ifrån mig 1 rör blod och lite till vid varje stick. Jag lärde mig också att får jag välja mellan smärta och illamående så väljer jag smärta – lätt! Problemet är bara att jag blir illamående när jag har ont så dom två vill liksom gå hand i hand. Jag har också lärt mig att piercingar är så underbart fint att ha men är ett helvete att plocka ur när man ska opereras, för att inte tala om att plocka i efteråt (har ännu inte satt tillbaka alla).

Dom skickade hem mig i måndags, dagen efter operationen. Så himla skönt att få komma hem och må uselt i sin egen säng! Få vara ifred utan sjuksängsgrannar och må hur mycket apa man vill. Skickades hem med recept på alvedon, ipren och ett packe sprutor. Det sistnämnda vart jag inte så glad över att dom slängde över mig sådär i sista stund innan jag skulle hem. Fick snabb intro och sen var det bara att tuta och köra. Tack o lov visade det sig att det inte var så knepigt att sticka sig själv i magen med en liten nål, skönt att veta om jag någon dag kommer få diabetes. Fick också i uppgift av sjukgymnasten att röra på mig varje dag för att återhämta mig fortare, något jag redan första dagen gjorde för mycket av. Jag är usel på att lyssna på min egen kropp.

En vecka har nu gått, fem dagar sen operationen. Det värker inte lika mycket längre och på onsdag ska stygnen plockas bort. Blev bara en titthålsoperation så är inte mer än 5 stygn. Längtar tills jag är på benen igen, mest av allt för att kunna besöka Johan. Sjukhuset rekommenderade att jag inte åker dit så länge jag har öppna sår eftersom det finns risk för multiresistenta bakterier, inte så kul att få in i magen kanske..

Känns så konstigt att gå från att vara på sjukhuset i princip varje dag till att nu inte varit dit på över en vecka. Känns som jag plötsligt inte har nån koll på läget alls. Och så rastlös jag känner mig.. Men det är bara att bita i det sura äpplet. Köra på..

Men så fort allt det här är över så tänker jag kliva av ett tag.

Min familj är mitt batteri

Jag vill ta och bena i en välmenad fras som klingar ganska så illa i mina öron och har nästan alltid gjort det beroende på sammanhang.

Jag vill börja med att säga att jag VET att ni menar väl och att ni säger det för att ni bryr er om mig och min familj. Jag uppskattar det verkligen! Men får jag höra sånt som ”tänk på dig själv” en gång till så blir jag tokig.

Alla vet vi att den rätta vägen sällan är lätt. Jag vill finnas där för min bror och stötta honom igenom det här, och det tänker jag göra tills jag stupar. Vi är alla i familjen extremt trötta, Johan allra mest. Men till skillnad från oss andra så kan han inte välja att ta en paus. Jag skulle aldrig kunna låta honom kämpa alldeles ensam igenom det här med gott samvete. Det sista jag vill göra i en sån här situation är att tänka på mig själv, jag tycker redan att folk gör det alldeles för mycket nuförtiden, och det är i mina ögon en större förlust än förlorad energi.

Jag VET att jag måste ladda mina batterier för att orka, det är ingen nyhet, vi har gjort detta förut. Men jag kan säga att mina batterier tog slut för länge sen! Jag skulle gärna lägga mig i sängen i fosterställning och vänta tills allt är över. Men jag går på någon obegriplig sparlåga som jag inte vet riktigt vart den får sin kraft ifrån.

Och JA, vi hjälps åt allihopa så gott det går. Jag är långt ifrån ensam i det här! Det är trassligt med att ha vardagen och ”mardrömmen” i samma värld, men vi har just nu inget val. Jag som bara är timmis är visserligen den som har mest tid att sitta på sjukhuset, och skulle jag spara energi genom att ta bort någonting så vore det jobbtimmarna som rök. Det är på sjukhuset jag vill vara. Visst, dom dåliga dagarna är extremt tunga det kan jag inte ljuga om. Men att besöka Johan och dag för dag se framstegen som inte ens han själv lägger märke till – det är DET som ger mig en ny gnista och orken att fortsätta.

Det enda valet

Den 17e december 2009 förändrades våra liv drastiskt när Matte hamnade på sjukhuset med en allvarlig hjärnskada. Kommer aldrig glömma den där känslan när mamma talade om för mig vad som hade hänt och det inte riktigt gick att ta in. Hur overkligt det kändes. Mina händer var alldeles skakis och man visste inte vart man skulle ta vägen. Och under den första timmen så visste vi bokstavligen inte vart vi skulle ta vägen eftersom ingen visste vilket sjukhus dom hade fört honom till.

För mig gick det inte riktigt in vad som hade hänt förrän jag satt inne bredvid Mattes sjukhusbädd ensam och lät alla intryck sjunka in, då brast det. Jag som sällan grät, speciellt inte inför folk, satt i väntrummet efteråt och grät. Och har sedan den dagen haft jättelätt för att gråta  (bra och dåligt) oavsett situation och personer i närheten.

Det var en tung och lång väg vi fick gå på efter den där dagen i december. Alla timmar man spenderade i bilen även om det var snökaos, bara för att komma fram till sjukhuset och sitta där ett par timmar. Inte kunna prata med Matte utan bara finnas där i närheten. Att sen se honom kämpa sig tillbaka igenom rehabilitering och än idag inte vara helt färdig med sjukhusbesök och dylikt. Det har varit tungt men vi har tagit oss igenom det.

Att nu igen, den 10e augusti 2013 drabbas åter igen..  Att få samtalet från mamma när jag är på jobbet ”jag vet att du inte får prata i telefon på jobbet men Johan har hamnat på akuten”, att brista ut i gråt nästan omedelbart och inte kunna samla sig. Att ringa till kontoret och knappt veta vem jag pratar med utan bara tala om mellan snyftningarna att jag kan inte jobba imorgon för min bror ligger på akuten. Inte nu igen…det var vad min hjärna skrek till mig, inte nu igen..

Folk skriver till mig att jag är stark, men jag känner mig inte stark. Men vad har man för val? Det finns ingen annan väg än att göra som förut, ta en dag i taget och fortsätta framåt. Att vänta…det är det jobbigaste med sånt här. Vänta och inte kunna göra någonting annat, inte kunna hjälpa honom på något sätt. Att orka hjälpa sig själv fortsätta med vardagen, gå till jobbet med ett leende för att inte resten ska rasa under tiden. Vänta…det har bara gått två dagar och det känns redan som för lång väntan. Ska in till sjukhuset idag och då vill jag se honom, om jag inte får se honom så kommer det inte riktigt gå in. Jag mår piss och jag inser allvaret, men det jag ser i mitt huvud nu är bilder ifrån förra gången. Jag får upp minnen av hur det var när Matte låg där och på sätt och vis hjälper det mig att få in det fortare att det är verklighet. Men när jag sitter här hemma så känns det ju som vanligt, det känns som Johan är på jobbet såsom vilken måndag som helst. Jag vill se att det är han som ligger där.

Tänk att det kan gå så fel. Att en mysig liten eld på en uteplats kan skifta till att någon fattar eld, behöver släckas och behöver ställa sig i duschen i väntan på ambulans.  Att min bror ska behöva ligga nedsövd för att slippa smärtan. Tänk att få 40% av huden brännskadad, det är rätt mycket… Låren, sidan av magen, armarna, bröstet, halsen, ansiktet. Igår hade han sin första operation på vägen mot återhämtning, det kommer bli fler i framtiden. Hudtransplantationer, risk för infektioner och dylikt. Läkarna säger att det kommer att gå upp och ner framöver, det kommer komma motgångar MEN dom är rätt säkra på att det i slutändan kommer gå bra. Han är ung och frisk i övrigt så han har det på sin sida. Oavsett hur tungt det är och oavsett dom stunder som jag vill lägga mig ner och bara ge upp så gäller det att vara positiv! Ta det dag för dag, låta tiden gå, låta läkarna göra det dom gör bäst – hjälpa honom. När han sedan vaknar får vi finnas där för honom på alla sätt vi kan, fortsätta framåt.

Vi har vanan inne på gott och ont. Vad vi vet är att vi har många bakom oss som stöttar.

Hitta ork som man inte har?

Att gå omkring hemma och vänta på jobbpass och inte ha en aning om man kommer få några, det är det värsta jag varit med om. Jag har alltid haft ont om pengar den här tiden på året, men jag har ändå haft några fasta pass som jag kan räkna med att det täcker mina utgifter. Men nu har jag inte ens det. Nu ska jag sitta och hoppas på att någon blir sjuk. Jag kan inte planera in saker för jag måste ta pass om det dyker upp ett. Och missar jag ett pass så mår jag så sjukt dåligt för jag tänker ”tänk om det här är det enda jag blir erbjuden den här månaden” och jag hatar att ha det så. Jag känner mig aldrig ledig när jag är ledig för jag vet aldrig om dom ringer, samtidigt som jag mår sjukt dåligt när jag är ledig för jag tänker att jag inte kommer få jobba.

Jag längtar som fan till sommaren då jag får jobba såsom jag alltid har jobbat, heltid hos min gamla kund.

Men jag måste samtidigt komma vidare. Hur ska jag kunna bygga på mitt liv om jag inte ens kan ordna grunden? Jag är otroligt tacksam över att jag har Daniel i mitt liv men även han blir ju drabbad. Vi vill ha ett liv tillsammans, men kommer ingenstans om inte jag kommer någonstans. Det är ju inga som helst fel med hur vi har det nu det säger jag inte! Men man måste ju också tänka på hur man vill att framtiden ska bli liksom med ekonomi, boende, barn osv. Och jag som inte ens har en grund måste ju verkligen sätta igång! Men allt tänk får mig trött…

Jag tar tag i bitar för att sedan stöta på en motgång och lägga ner. Jag ger upp alldeles för lätt det vet jag med. Men känns lite som att jag inte vet vilken ände jag ska börja i. Har försökt dra i jobbnystanet tusen gånger – komma på vad tusan det är jag vill göra. Finner jag något som verkar någorlunda intressant så kollar jag hur jag ska ta mig dit och hela tiden är det något hinder känns det som! Dvs jag bygger upp ett hopp som jag sen får riva ner. Klart att inget blir serverat på silverfat men är ju så svårt när det bara är saker jag är NYFIKEN på..ska jag då satsa järnet för att komma dit och sen inse att det inte alls är något för mig? – och då börja om från noll..igen…

Känner att jag kommer bli fast inom vården som resten av släkten i princip. Jag kommer bli fast där och lalla runt för att jag inte kommer på vad annat jag ska göra…